Min Emissary Billy föddes den 23 April och jag har älskat honom sen första gången jag såg den lilla rackaren, höll honom i min famn och klappade honom. Han var mitt allt och nu är han borta...
Den 28 Maj dog han på operationsbordet, helt oväntat och det var den värsta dagen i mitt liv.
Jag har väl kanske inte den där motivationen kvar, att skriva i min blogg och...andra saker. Men den motivationen har varit borta för länge sen, nu måste jag gräva bland dammet under sängen för att hitta motivationen till annat..., till att fortfarande stå på mina ben, att kliva upp på morgonen, fortsätta med det jag är bra på, vara lika stark som jag varit innan...kanske starkare, och den motivationen är Isak, min underbara pojkvän, och att veta att det kommer något bra ur saker och ting, hur ont det än gör, för det gör FÖRJÄVLIGT ONT.
Med min bästa vän borta, känns det som att man inte ska ta livet förgivet, man kan inte ta tio år i förväg och bestämma sig för att det kommer vara så för alltid, för olyckor händer, även om man aldrig är beredd på det, man är aldrig beredd att förlora någon man älskar och man tar det förgivet för att det gör en så förbannat lycklig.
Men, Ingela...Jag känner att det där onda jämnar ut sig med det goda, att jag är ett myrsteg från att bryta mig fri, att jag är som Jimi Hendrix som inte blev hörd förän han kopplade i förstärkaren.
Det känns lite som att jag har tappat bort mig själv, men att jag är på god väg att finna mig igen...
/Sanne
