86# - Konstutställning.

Jag hade en period där jag inte målade alls på flera månader, det kändes alldeles för jobbigt.
Men sen gick jag igång igen, blev mer positiv och har målat färdigt det halvfärdiga, helt enkelt utan att tänka. Det brukar funka bäst då, när man inte sitter och tänker på hur allt ska bli, om det kommer bli fint eller om det blir något som man likaväl kan föra upp på vinden.
Men hur som helst så tänkte jag att det var lika bra att dra till med en liten utställning, nu när jag ändå inte tänker allt för mycket...visst, det kommer inte bli en väl planerad, over the top utställning, som är genomtänkt in i det sista, det kommer bli lite upp och ner och kanske lite rörigt, jag skulle vilja kalla det en svamptripp, "ett snabbt klipp", om det nu säger så mycket.
En liten, okomplicerad men ändå rörig utställning...men nog för att kalla det en utställning.

Jag har dock fortfarande mycket att göra, tavlor att måla, star wars att titta och hushåll att sköta, hinner jag inte med nog mycket så blir det vad det blir. Tavlorna kanske slutar upp på golvet, vem vet.
Mina tavlor kommer i alla fall att, förhoppningsvis, att hänga på Norrskens mässan i Folketshus Pajala 16-17 Mars, där jag fick "ett litet hörn" bland allt annat.
Det var vad dom sa i alla fall: -"nog har vi kanske en liten plats..-.-", med så jävla stor "entusiasm" att dom nästan kissade på sig...
Det är ju SKIT KUL att någon kommer med ideér? Nehepp!

Jag skulle i alla fall tycka att det var riktigt trevligt om ni, som Pajala-bor eller någonstans-bor skulle komma och titta, kommentera eller kritisera, för detta blir bara min andra utställning och jag vet inte alls hur det kommer bli, har inte den blekaste.

Förövrigt så längtar jag hem, har hemstudier imorgon och vill hem nu så att jag kan ta det lungt, sätta mig i soffan med Billy och måla lite om jag finner inspiration.

Jag vet dock inte med det där med målandet, hur det kommer gå, för jag har lyckats bli besatt av ett spel på mobilen, ett spel som inte har någon som helst mening egentligen, men är så sjukt beroendeframkallande att jag spelade heeela dagen igår, samtidigt som jag gjorde lite sysslor ända tills jag gick och sov, och sen vaknade jag 07.20 på morgonen och började spela.
Visst är det väl ett bra sätt att vakna på, men jag känner att det inte är värt det, men ändå gör jag det: jag känner mig som en rik vampyr med miljoner på kontot som attackerar andra och snor ännu mer miljoner, levlar upp och blir allt mäktigare...
Det vore ju coolt, men nu är det ett spel vi talar om, jag har inga miljoner och är ingen vampyr...
Jag borde sluta.
Vampires Live heter det förövrigt...skämmigt, visst, men om ni bestämmer er för att spela så joina min klan: 39WP2A, eller spela inte, det är nog för ditt eget bästa.

Men förhoppningsvis blir jag less, och i slutet på veckan kommer Isak, så då har jag annat att tänka på än det förbannade spelet, vi får kalla det för ett tidsfördriv istället. Det går över...?!

Nu ska jag..ärligt talat spela lite till ända tills jag får gå hem och göra något vettigt.

Peace & love /Sanne

85# - "När man talar om trollen".

Nu i veckan när Isak har varit hemma, var vi ute en kväll och promenerade med hundarna uppe på bonde-backen, där det har samlats så mycket snö att det är som att man kliver upp på ett fjäll och kommer ett stycke närmare stjärnorna och nästan så att norrskenet nuddar en i håret.
Okej, man kanske inte kommer så nära.
Men har ni stått där någon gång, och tittat upp när himlen är helt stjärnklar?
Man kan stå där och blicka upp i evigheter.

Men som vi gick så pratade vi om allt möjligt, fjället, stjärnorna, norrskenet, och säkert hundbajs också.
Visst låter det romantiskt?...förrutom det sista då.
så pratade vi om fallande stjärnor, och om vi någon gång sett någon.
Men det har då inte jag gjort, inte vad jag kan minnas i alla fall.

På vägen tillbaka stannade vi upp och stod mitt emot varandra, och bakom Isaks huvud såg jag en stjärna falla och skrek troligtvis något liknande: "AHHHH! JAG SÅG EN FALLANDE STJÄRNA! Ska jag önska mig något nu?"
Jag vet inte hur det är med det där att man inte får säga sin önskning högt, för då slår den inte in, man ska tydligen bara tänka den.
Men jag skrek nog ut den ganska så högt, för annars tänkte jag att jag inte skulle hinna annars.
Men det kändes som att det var så på riktigt, och att en fallande stjärna kan faktiskt ge dig vad du önskar, så jag önskade det med entusiasm och tro på att det kommer funka. Även om jag skrek ut det.
Hade jag inte trott, hade jag inte haft så jäkla brottomt.

"Men du ska ju inte säga det högt"
"Oooj-.-"

Men min önskning var väl inte något som jag tror att en fallande stjärna kan ge mig, eller vem det nu är som ska ge mig den.
Men att dömma efter vad som har hänt så gav den mig en hint för att få min önskning att gå i uppfyllelse.
Den gav mig en idé som jag måste fullfölja för att få den där önskningen, som kanske var för mycket att begära för en liten stjärna, och ganska så ogenomtänkt i all hast.

Men jag tror att jag fick lite hjälp på traven, och jag tackar stjärnorna för det!

Peace!
/Sanne