Nu i veckan när Isak har varit hemma, var vi ute en kväll och promenerade med hundarna uppe på bonde-backen, där det har samlats så mycket snö att det är som att man kliver upp på ett fjäll och kommer ett stycke närmare stjärnorna och nästan så att norrskenet nuddar en i håret.
Okej, man kanske inte kommer så nära.
Men har ni stått där någon gång, och tittat upp när himlen är helt stjärnklar?
Man kan stå där och blicka upp i evigheter.
Men som vi gick så pratade vi om allt möjligt, fjället, stjärnorna, norrskenet, och säkert hundbajs också.
Visst låter det romantiskt?...förrutom det sista då.
så pratade vi om fallande stjärnor, och om vi någon gång sett någon.
Men det har då inte jag gjort, inte vad jag kan minnas i alla fall.
På vägen tillbaka stannade vi upp och stod mitt emot varandra, och bakom Isaks huvud såg jag en stjärna falla och skrek troligtvis något liknande: "AHHHH! JAG SÅG EN FALLANDE STJÄRNA! Ska jag önska mig något nu?"
Jag vet inte hur det är med det där att man inte får säga sin önskning högt, för då slår den inte in, man ska tydligen bara tänka den.
Men jag skrek nog ut den ganska så högt, för annars tänkte jag att jag inte skulle hinna annars.
Men det kändes som att det var så på riktigt, och att en fallande stjärna kan faktiskt ge dig vad du önskar, så jag önskade det med entusiasm och tro på att det kommer funka. Även om jag skrek ut det.
Hade jag inte trott, hade jag inte haft så jäkla brottomt.
"Men du ska ju inte säga det högt"
"Oooj-.-"
Men min önskning var väl inte något som jag tror att en fallande stjärna kan ge mig, eller vem det nu är som ska ge mig den.
Men att dömma efter vad som har hänt så gav den mig en hint för att få min önskning att gå i uppfyllelse.
Den gav mig en idé som jag måste fullfölja för att få den där önskningen, som kanske var för mycket att begära för en liten stjärna, och ganska så ogenomtänkt i all hast.
Men jag tror att jag fick lite hjälp på traven, och jag tackar stjärnorna för det!
Peace!
/Sanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar