"Kiss me hard before you go
I just wanted you to know
that, baby, you're the best/../" - Lana Del Rey
måndag 20 maj 2013
tisdag 14 maj 2013
89# - Att hitta glädje i det lilla..
Go'Kvällens!
Här sitter jag och filosoferar (*puffar på pipan*)...känner att jag har blivit sämre på att skriva. Men det kanske är lite som den gången jag tappade bort osten även fast att jag just tagit ut den ur kylskåpet, och funderade om någon kommit in och snott min ost. "Jag måste nog ringa ost-polisen..." tänkte jag tyst för mig själv med en sån där allvarlig "tankeröst".
Det var bara hjärnan som svek mig helt enkelt. Tänkte på annat, Så som den brukar göra rätt så ofta. Det gäller bara att komma på sig själv i tid innan man ringer ost-polisen.
Men men...över till annat. Som man säger.
Jag känner att jag faktiskt inte har mycket att skriva om saker och ting, som livet, kärleken och helvetet som finns här på jorden. För kärleken har jag och behöver inte uppdatera någon om att den finns kvar, livet är svårt, det är där helvetet kommer in. Men jag lever! och jag känner att helvete, det får man stå ut med lite då och då om man vill kunna se det goda och fina i livet. Som att arbeta hårt under veckan, det är ingenting när jag vet att till helgen kommer Isak hem, vi firar Isaks 23 år och våra 4 år, det ska bli fint väder och vi ska grilla med vänner..."allt kommer att bli bra. SÅ JÄVLA BRA!" tänker jag.
För att lite fint väder kan hela en
och tanken på att det snart är sommar.
Men nu måste jag ner i tvättstugan.
Jag får satsa på att skriva nästa gång när jag faktiskt har något att skriva om.
"There is no way to happiness. Happiness is the way" - Buddha
/Sanne
Här sitter jag och filosoferar (*puffar på pipan*)...känner att jag har blivit sämre på att skriva. Men det kanske är lite som den gången jag tappade bort osten även fast att jag just tagit ut den ur kylskåpet, och funderade om någon kommit in och snott min ost. "Jag måste nog ringa ost-polisen..." tänkte jag tyst för mig själv med en sån där allvarlig "tankeröst".
Det var bara hjärnan som svek mig helt enkelt. Tänkte på annat, Så som den brukar göra rätt så ofta. Det gäller bara att komma på sig själv i tid innan man ringer ost-polisen.
Men men...över till annat. Som man säger.
Jag känner att jag faktiskt inte har mycket att skriva om saker och ting, som livet, kärleken och helvetet som finns här på jorden. För kärleken har jag och behöver inte uppdatera någon om att den finns kvar, livet är svårt, det är där helvetet kommer in. Men jag lever! och jag känner att helvete, det får man stå ut med lite då och då om man vill kunna se det goda och fina i livet. Som att arbeta hårt under veckan, det är ingenting när jag vet att till helgen kommer Isak hem, vi firar Isaks 23 år och våra 4 år, det ska bli fint väder och vi ska grilla med vänner..."allt kommer att bli bra. SÅ JÄVLA BRA!" tänker jag.
För att lite fint väder kan hela en
och tanken på att det snart är sommar.
Men nu måste jag ner i tvättstugan.
Jag får satsa på att skriva nästa gång när jag faktiskt har något att skriva om.
"There is no way to happiness. Happiness is the way" - Buddha
/Sanne
fredag 22 februari 2013
88# - I'm hiding in the lime tree..
För er få som kanske läser min blogg, för er som stannar och pratar ibland eller kanske bara vinkar på avstånd..
Så har det varit en tid, då det känns som att Frodo och Sam aldrig tog sig till Mordor, Voldemort dödade Harry Potter och Lincoln befriade aldrig slavarna...
Det har varit ett rent helvete..delvis. Till och från...
Polarisen smälter och isbjörnarna dör...
Det känns lite som att jag är den där isbjörnen som sitter på ett 1kvadratmeters isblock och försöker rädda mina kära som drunknar framför mina ögon, men mina armar är för korta och jag räcker inte till.
Jag vet inte om det var en bra beskrivning på det hela. Men jag försöker räcka till så gott det går, jag försöker vara vännen, flickvännen, fastern, systern och framför allt dottern som ska finnas där, och inte bryta ihop.
Men i min ensamhet så gör jag det.
Men jag kan ju inte vara allt för hård, som sagt så är det ju bara delvis, till och från...
Trots omständigheterna så har jag fötterna på jorden. Jag är glad och jag har aldrig tyckt så mycket om att städa som jag gör nu..jag vill bara städa bort allt.
Det är kanske ett sätt att hantera saker och ting...vad vet jag.
Tanken var dock inte att jag skulle skriva just detta, men med händerna på tangenterna så kände jag att jag behövde ventilera, dra ihop allt till något kanske oförståeligt för er läsare, men väldigt upplysande för mig.
Tanken var att bäst före datumet skulle gå ut på denna blogg, men den håller nog ett tag till då jag och min kära bror gör min hemsida (sannekangas.se) , och jag har på senaste tiden känt ett stort behov av att skriva av mig.
På denna hemsida kommer jag framför allt hänga ut mina tavlor, inte mig själv. Jävligt påklätt!
Med en blogg, kontakt, ta beställningar och så vidare. Proffsigt! Det tycker jag är något att hålla utkik efter.
Tillsvidare gömmer jag mig...i lime trädet? Med huvudet bland molnen och tankarna i Mordor...?Nått sånt.
FUCK YOU CANCER!
/Sanne Kangas
Så har det varit en tid, då det känns som att Frodo och Sam aldrig tog sig till Mordor, Voldemort dödade Harry Potter och Lincoln befriade aldrig slavarna...
Det har varit ett rent helvete..delvis. Till och från...
Polarisen smälter och isbjörnarna dör...
Det känns lite som att jag är den där isbjörnen som sitter på ett 1kvadratmeters isblock och försöker rädda mina kära som drunknar framför mina ögon, men mina armar är för korta och jag räcker inte till.
Jag vet inte om det var en bra beskrivning på det hela. Men jag försöker räcka till så gott det går, jag försöker vara vännen, flickvännen, fastern, systern och framför allt dottern som ska finnas där, och inte bryta ihop.
Men i min ensamhet så gör jag det.
Men jag kan ju inte vara allt för hård, som sagt så är det ju bara delvis, till och från...
Trots omständigheterna så har jag fötterna på jorden. Jag är glad och jag har aldrig tyckt så mycket om att städa som jag gör nu..jag vill bara städa bort allt.
Det är kanske ett sätt att hantera saker och ting...vad vet jag.
Tanken var dock inte att jag skulle skriva just detta, men med händerna på tangenterna så kände jag att jag behövde ventilera, dra ihop allt till något kanske oförståeligt för er läsare, men väldigt upplysande för mig.
Tanken var att bäst före datumet skulle gå ut på denna blogg, men den håller nog ett tag till då jag och min kära bror gör min hemsida (sannekangas.se) , och jag har på senaste tiden känt ett stort behov av att skriva av mig.
På denna hemsida kommer jag framför allt hänga ut mina tavlor, inte mig själv. Jävligt påklätt!
Med en blogg, kontakt, ta beställningar och så vidare. Proffsigt! Det tycker jag är något att hålla utkik efter.
Tillsvidare gömmer jag mig...i lime trädet? Med huvudet bland molnen och tankarna i Mordor...?Nått sånt.
FUCK YOU CANCER!
/Sanne Kangas
tisdag 19 juni 2012
87# -
Min Emissary Billy föddes den 23 April och jag har älskat honom sen första gången jag såg den lilla rackaren, höll honom i min famn och klappade honom. Han var mitt allt och nu är han borta...
Den 28 Maj dog han på operationsbordet, helt oväntat och det var den värsta dagen i mitt liv.
Jag har väl kanske inte den där motivationen kvar, att skriva i min blogg och...andra saker. Men den motivationen har varit borta för länge sen, nu måste jag gräva bland dammet under sängen för att hitta motivationen till annat..., till att fortfarande stå på mina ben, att kliva upp på morgonen, fortsätta med det jag är bra på, vara lika stark som jag varit innan...kanske starkare, och den motivationen är Isak, min underbara pojkvän, och att veta att det kommer något bra ur saker och ting, hur ont det än gör, för det gör FÖRJÄVLIGT ONT.
Med min bästa vän borta, känns det som att man inte ska ta livet förgivet, man kan inte ta tio år i förväg och bestämma sig för att det kommer vara så för alltid, för olyckor händer, även om man aldrig är beredd på det, man är aldrig beredd att förlora någon man älskar och man tar det förgivet för att det gör en så förbannat lycklig.
Men, Ingela...Jag känner att det där onda jämnar ut sig med det goda, att jag är ett myrsteg från att bryta mig fri, att jag är som Jimi Hendrix som inte blev hörd förän han kopplade i förstärkaren.
Det känns lite som att jag har tappat bort mig själv, men att jag är på god väg att finna mig igen...
/Sanne
Den 28 Maj dog han på operationsbordet, helt oväntat och det var den värsta dagen i mitt liv.
Jag har väl kanske inte den där motivationen kvar, att skriva i min blogg och...andra saker. Men den motivationen har varit borta för länge sen, nu måste jag gräva bland dammet under sängen för att hitta motivationen till annat..., till att fortfarande stå på mina ben, att kliva upp på morgonen, fortsätta med det jag är bra på, vara lika stark som jag varit innan...kanske starkare, och den motivationen är Isak, min underbara pojkvän, och att veta att det kommer något bra ur saker och ting, hur ont det än gör, för det gör FÖRJÄVLIGT ONT.
Med min bästa vän borta, känns det som att man inte ska ta livet förgivet, man kan inte ta tio år i förväg och bestämma sig för att det kommer vara så för alltid, för olyckor händer, även om man aldrig är beredd på det, man är aldrig beredd att förlora någon man älskar och man tar det förgivet för att det gör en så förbannat lycklig.
Men, Ingela...Jag känner att det där onda jämnar ut sig med det goda, att jag är ett myrsteg från att bryta mig fri, att jag är som Jimi Hendrix som inte blev hörd förän han kopplade i förstärkaren.
Det känns lite som att jag har tappat bort mig själv, men att jag är på god väg att finna mig igen...
/Sanne
torsdag 8 mars 2012
86# - Konstutställning.
Jag hade en period där jag inte målade alls på flera månader, det kändes alldeles för jobbigt.
Men sen gick jag igång igen, blev mer positiv och har målat färdigt det halvfärdiga, helt enkelt utan att tänka. Det brukar funka bäst då, när man inte sitter och tänker på hur allt ska bli, om det kommer bli fint eller om det blir något som man likaväl kan föra upp på vinden.
Men hur som helst så tänkte jag att det var lika bra att dra till med en liten utställning, nu när jag ändå inte tänker allt för mycket...visst, det kommer inte bli en väl planerad, over the top utställning, som är genomtänkt in i det sista, det kommer bli lite upp och ner och kanske lite rörigt, jag skulle vilja kalla det en svamptripp, "ett snabbt klipp", om det nu säger så mycket.
En liten, okomplicerad men ändå rörig utställning...men nog för att kalla det en utställning.
Jag har dock fortfarande mycket att göra, tavlor att måla, star wars att titta och hushåll att sköta, hinner jag inte med nog mycket så blir det vad det blir. Tavlorna kanske slutar upp på golvet, vem vet.
Mina tavlor kommer i alla fall att, förhoppningsvis, att hänga på Norrskens mässan i Folketshus Pajala 16-17 Mars, där jag fick "ett litet hörn" bland allt annat.
Det var vad dom sa i alla fall: -"nog har vi kanske en liten plats..-.-", med så jävla stor "entusiasm" att dom nästan kissade på sig...
Det är ju SKIT KUL att någon kommer med ideér? Nehepp!
Jag skulle i alla fall tycka att det var riktigt trevligt om ni, som Pajala-bor eller någonstans-bor skulle komma och titta, kommentera eller kritisera, för detta blir bara min andra utställning och jag vet inte alls hur det kommer bli, har inte den blekaste.
Förövrigt så längtar jag hem, har hemstudier imorgon och vill hem nu så att jag kan ta det lungt, sätta mig i soffan med Billy och måla lite om jag finner inspiration.
Jag vet dock inte med det där med målandet, hur det kommer gå, för jag har lyckats bli besatt av ett spel på mobilen, ett spel som inte har någon som helst mening egentligen, men är så sjukt beroendeframkallande att jag spelade heeela dagen igår, samtidigt som jag gjorde lite sysslor ända tills jag gick och sov, och sen vaknade jag 07.20 på morgonen och började spela.
Visst är det väl ett bra sätt att vakna på, men jag känner att det inte är värt det, men ändå gör jag det: jag känner mig som en rik vampyr med miljoner på kontot som attackerar andra och snor ännu mer miljoner, levlar upp och blir allt mäktigare...
Det vore ju coolt, men nu är det ett spel vi talar om, jag har inga miljoner och är ingen vampyr...
Jag borde sluta.
Vampires Live heter det förövrigt...skämmigt, visst, men om ni bestämmer er för att spela så joina min klan: 39WP2A, eller spela inte, det är nog för ditt eget bästa.
Men förhoppningsvis blir jag less, och i slutet på veckan kommer Isak, så då har jag annat att tänka på än det förbannade spelet, vi får kalla det för ett tidsfördriv istället. Det går över...?!
Nu ska jag..ärligt talat spela lite till ända tills jag får gå hem och göra något vettigt.
Peace & love /Sanne
Men sen gick jag igång igen, blev mer positiv och har målat färdigt det halvfärdiga, helt enkelt utan att tänka. Det brukar funka bäst då, när man inte sitter och tänker på hur allt ska bli, om det kommer bli fint eller om det blir något som man likaväl kan föra upp på vinden.
Men hur som helst så tänkte jag att det var lika bra att dra till med en liten utställning, nu när jag ändå inte tänker allt för mycket...visst, det kommer inte bli en väl planerad, over the top utställning, som är genomtänkt in i det sista, det kommer bli lite upp och ner och kanske lite rörigt, jag skulle vilja kalla det en svamptripp, "ett snabbt klipp", om det nu säger så mycket.
En liten, okomplicerad men ändå rörig utställning...men nog för att kalla det en utställning.
Jag har dock fortfarande mycket att göra, tavlor att måla, star wars att titta och hushåll att sköta, hinner jag inte med nog mycket så blir det vad det blir. Tavlorna kanske slutar upp på golvet, vem vet.
Mina tavlor kommer i alla fall att, förhoppningsvis, att hänga på Norrskens mässan i Folketshus Pajala 16-17 Mars, där jag fick "ett litet hörn" bland allt annat.
Det var vad dom sa i alla fall: -"nog har vi kanske en liten plats..-.-", med så jävla stor "entusiasm" att dom nästan kissade på sig...
Det är ju SKIT KUL att någon kommer med ideér? Nehepp!
Jag skulle i alla fall tycka att det var riktigt trevligt om ni, som Pajala-bor eller någonstans-bor skulle komma och titta, kommentera eller kritisera, för detta blir bara min andra utställning och jag vet inte alls hur det kommer bli, har inte den blekaste.
Förövrigt så längtar jag hem, har hemstudier imorgon och vill hem nu så att jag kan ta det lungt, sätta mig i soffan med Billy och måla lite om jag finner inspiration.
Jag vet dock inte med det där med målandet, hur det kommer gå, för jag har lyckats bli besatt av ett spel på mobilen, ett spel som inte har någon som helst mening egentligen, men är så sjukt beroendeframkallande att jag spelade heeela dagen igår, samtidigt som jag gjorde lite sysslor ända tills jag gick och sov, och sen vaknade jag 07.20 på morgonen och började spela.
Visst är det väl ett bra sätt att vakna på, men jag känner att det inte är värt det, men ändå gör jag det: jag känner mig som en rik vampyr med miljoner på kontot som attackerar andra och snor ännu mer miljoner, levlar upp och blir allt mäktigare...
Det vore ju coolt, men nu är det ett spel vi talar om, jag har inga miljoner och är ingen vampyr...
Jag borde sluta.
Vampires Live heter det förövrigt...skämmigt, visst, men om ni bestämmer er för att spela så joina min klan: 39WP2A, eller spela inte, det är nog för ditt eget bästa.
Men förhoppningsvis blir jag less, och i slutet på veckan kommer Isak, så då har jag annat att tänka på än det förbannade spelet, vi får kalla det för ett tidsfördriv istället. Det går över...?!
Nu ska jag..ärligt talat spela lite till ända tills jag får gå hem och göra något vettigt.
Peace & love /Sanne
måndag 5 mars 2012
85# - "När man talar om trollen".
Nu i veckan när Isak har varit hemma, var vi ute en kväll och promenerade med hundarna uppe på bonde-backen, där det har samlats så mycket snö att det är som att man kliver upp på ett fjäll och kommer ett stycke närmare stjärnorna och nästan så att norrskenet nuddar en i håret.
Okej, man kanske inte kommer så nära.
Men har ni stått där någon gång, och tittat upp när himlen är helt stjärnklar?
Man kan stå där och blicka upp i evigheter.
Men som vi gick så pratade vi om allt möjligt, fjället, stjärnorna, norrskenet, och säkert hundbajs också.
Visst låter det romantiskt?...förrutom det sista då.
så pratade vi om fallande stjärnor, och om vi någon gång sett någon.
Men det har då inte jag gjort, inte vad jag kan minnas i alla fall.
På vägen tillbaka stannade vi upp och stod mitt emot varandra, och bakom Isaks huvud såg jag en stjärna falla och skrek troligtvis något liknande: "AHHHH! JAG SÅG EN FALLANDE STJÄRNA! Ska jag önska mig något nu?"
Jag vet inte hur det är med det där att man inte får säga sin önskning högt, för då slår den inte in, man ska tydligen bara tänka den.
Men jag skrek nog ut den ganska så högt, för annars tänkte jag att jag inte skulle hinna annars.
Men det kändes som att det var så på riktigt, och att en fallande stjärna kan faktiskt ge dig vad du önskar, så jag önskade det med entusiasm och tro på att det kommer funka. Även om jag skrek ut det.
Hade jag inte trott, hade jag inte haft så jäkla brottomt.
"Men du ska ju inte säga det högt"
"Oooj-.-"
Men min önskning var väl inte något som jag tror att en fallande stjärna kan ge mig, eller vem det nu är som ska ge mig den.
Men att dömma efter vad som har hänt så gav den mig en hint för att få min önskning att gå i uppfyllelse.
Den gav mig en idé som jag måste fullfölja för att få den där önskningen, som kanske var för mycket att begära för en liten stjärna, och ganska så ogenomtänkt i all hast.
Men jag tror att jag fick lite hjälp på traven, och jag tackar stjärnorna för det!
Peace!
/Sanne
Okej, man kanske inte kommer så nära.
Men har ni stått där någon gång, och tittat upp när himlen är helt stjärnklar?
Man kan stå där och blicka upp i evigheter.
Men som vi gick så pratade vi om allt möjligt, fjället, stjärnorna, norrskenet, och säkert hundbajs också.
Visst låter det romantiskt?...förrutom det sista då.
så pratade vi om fallande stjärnor, och om vi någon gång sett någon.
Men det har då inte jag gjort, inte vad jag kan minnas i alla fall.
På vägen tillbaka stannade vi upp och stod mitt emot varandra, och bakom Isaks huvud såg jag en stjärna falla och skrek troligtvis något liknande: "AHHHH! JAG SÅG EN FALLANDE STJÄRNA! Ska jag önska mig något nu?"
Jag vet inte hur det är med det där att man inte får säga sin önskning högt, för då slår den inte in, man ska tydligen bara tänka den.
Men jag skrek nog ut den ganska så högt, för annars tänkte jag att jag inte skulle hinna annars.
Men det kändes som att det var så på riktigt, och att en fallande stjärna kan faktiskt ge dig vad du önskar, så jag önskade det med entusiasm och tro på att det kommer funka. Även om jag skrek ut det.
Hade jag inte trott, hade jag inte haft så jäkla brottomt.
"Men du ska ju inte säga det högt"
"Oooj-.-"
Men min önskning var väl inte något som jag tror att en fallande stjärna kan ge mig, eller vem det nu är som ska ge mig den.
Men att dömma efter vad som har hänt så gav den mig en hint för att få min önskning att gå i uppfyllelse.
Den gav mig en idé som jag måste fullfölja för att få den där önskningen, som kanske var för mycket att begära för en liten stjärna, och ganska så ogenomtänkt i all hast.
Men jag tror att jag fick lite hjälp på traven, och jag tackar stjärnorna för det!
Peace!
/Sanne
tisdag 28 februari 2012
84# - Machinae supremacy på Smedjan i Pajala.
Nu efter att jag har haft mina två bakisdagar, med en hel del nackont, huvudvärk och blåmärken, men inte så mycket spya, tänkte jag att jag skulle uppdatera helt utan bilder för det är min bror som har beslag på alltihop. För er som äger en Facebook finns dom där, men det är inte ens hälften av dom.
Jag undrar verkligen hur jag ser ut på dom med tanke på hur jag såg ut dagen efter.
Kvällen började i alla fall hemma hos Kim och Evelina, med gott sällskap och öl, där vi lyssnade musik och laddade inför spelningen med lite Machinae Live på tv:n.
Sedan tog vi oss till Smedjan, då jag redan hade hunnit bli lite rolig/-"härjig" enligt Sonja som stod i entrén.
Sjukt taggad som jag var, så var nog det rätta ordet helt enkelt "härjig".
Om jag skämmde ut mig eller inte då när jag stod med Gotlers MissPiggymask på huvudet och dansade ensam framför Dj:n har jag ingen aning om, men jag vart så sjukt "in the moment" över att få se Machinae live för andra gången, så att jag inte brydde mig. Tanken var ju bara att ha sjukt kul!
Vi var först in i lokalen redan innan det startade och jag ställde mig framför scenen.
Sen började dom spela och det var då jag hamnade in i dimman, inget annat spelade någon roll...
Vi var HELA "sex" pers som stod vid scenen, trots det lilla antalet var det sådant jävla drag!
Robert Stjärnström (sångaren) sa: -"Trots att ni var en så liten publik, så var ni så jävla bra!" personligen efteråt.
Vi headbangade, sjöng med, MissPiggy hamnade på scen, publiken hamnade på scen och en trummpinne fick jag, men denna gång inte i huvudet. Min ring flög åt helvete och mobiltelefonen hamnade på scen.
All is love, jag älskade alla i publiken och jag älskade bandet, Det var en kväll jag aldrig kommer glömma!
Sen när dom slutade spela stod jag och Masto och pratade med bandet, eller en del av bandet då dom flesta hade försvunnit, då vi var tvungen att gå tillbaka ett tag efter och leta efter min ring, som, som sagt flög åt helvete.
Sen åkte vi hem till Kim och Evelina igen, tittade på lite bilder, men jag kunde knappt stå upp på grund av allt headbangande och inte för att jag var för full, även om det kändes som att jag hade festat i en vecka.
Sen åkte vi ut igen, utanför kauppis-huset, där bandet hade hamnat av någon underlig anledning, vi snackade ett tag och, sen for vi hem.
Jag är så jävla nöjd, men skämms så jävla mycket över folket i Pajala. Vi får ett super bra band hit för en gångs skull och så är det typ 10 pers toltalt inne i lokalen och hälften, de största beundrarna står vid scen och öser. OCH SKÄMMS SMEDJAN (det slog inte er att stänga en dörr, så folk är tvungna att gå igenom?)! SKÄMMS PAJALA (för att ni är såna jävla fega norrlänningar som står med armarna i kors i väntan på att bandet ska ropa på dig.)!
Men jag är i alla fall jävligt nöjd! Fast alla i bandet känner nog sig lite besvikna över bristen på folk, men dom är nog inte besvika över den publik som faktiskt stod där!
Peace
/Sanne
Jag undrar verkligen hur jag ser ut på dom med tanke på hur jag såg ut dagen efter.
Kvällen började i alla fall hemma hos Kim och Evelina, med gott sällskap och öl, där vi lyssnade musik och laddade inför spelningen med lite Machinae Live på tv:n.
Sedan tog vi oss till Smedjan, då jag redan hade hunnit bli lite rolig/-"härjig" enligt Sonja som stod i entrén.
Sjukt taggad som jag var, så var nog det rätta ordet helt enkelt "härjig".
Om jag skämmde ut mig eller inte då när jag stod med Gotlers MissPiggymask på huvudet och dansade ensam framför Dj:n har jag ingen aning om, men jag vart så sjukt "in the moment" över att få se Machinae live för andra gången, så att jag inte brydde mig. Tanken var ju bara att ha sjukt kul!
Vi var först in i lokalen redan innan det startade och jag ställde mig framför scenen.
Sen började dom spela och det var då jag hamnade in i dimman, inget annat spelade någon roll...
Vi var HELA "sex" pers som stod vid scenen, trots det lilla antalet var det sådant jävla drag!
Robert Stjärnström (sångaren) sa: -"Trots att ni var en så liten publik, så var ni så jävla bra!" personligen efteråt.
Vi headbangade, sjöng med, MissPiggy hamnade på scen, publiken hamnade på scen och en trummpinne fick jag, men denna gång inte i huvudet. Min ring flög åt helvete och mobiltelefonen hamnade på scen.
All is love, jag älskade alla i publiken och jag älskade bandet, Det var en kväll jag aldrig kommer glömma!
Sen när dom slutade spela stod jag och Masto och pratade med bandet, eller en del av bandet då dom flesta hade försvunnit, då vi var tvungen att gå tillbaka ett tag efter och leta efter min ring, som, som sagt flög åt helvete.
Sen åkte vi hem till Kim och Evelina igen, tittade på lite bilder, men jag kunde knappt stå upp på grund av allt headbangande och inte för att jag var för full, även om det kändes som att jag hade festat i en vecka.
Sen åkte vi ut igen, utanför kauppis-huset, där bandet hade hamnat av någon underlig anledning, vi snackade ett tag och, sen for vi hem.
Jag är så jävla nöjd, men skämms så jävla mycket över folket i Pajala. Vi får ett super bra band hit för en gångs skull och så är det typ 10 pers toltalt inne i lokalen och hälften, de största beundrarna står vid scen och öser. OCH SKÄMMS SMEDJAN (det slog inte er att stänga en dörr, så folk är tvungna att gå igenom?)! SKÄMMS PAJALA (för att ni är såna jävla fega norrlänningar som står med armarna i kors i väntan på att bandet ska ropa på dig.)!
Men jag är i alla fall jävligt nöjd! Fast alla i bandet känner nog sig lite besvikna över bristen på folk, men dom är nog inte besvika över den publik som faktiskt stod där!
Peace
/Sanne
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)