Billy sitter i min famn och försöker desperat få mig att klappa honom istället för att skriva, han trycker nosen mot mitt ansikte, pucklar på mig och tränger sig så långt och tätt in i min famn som det bara går.
Då kan man ju bara inte göra annat än att klappa honom, men så fort man lyfter handen mot tangentbordet i en sekund tycker han att jag är snål med mina klappningar och går ner på golvet istället för att slakta sitt födelsedags ben som han fick förra året och som han inte ens har kommit halvvägs på ännu.
Ja, han är nog den enda som är normal nu för tiden, även om han kan verka som den galnaste av oss alla så är han nog egentligen den smartaste, lugnaste och snällaste av allt levande.
Men vi båda blir nog lite galna, bara det att Billy sätter sig lugnt i ett hörn medans jag vandrar runt i lägenheten och funderar på vart jag ska gå, om jag ska gå eller om jag ska stanna hemma och/eller kanske sova, måla eller dricka mera kaffe.
Vi båda väntar på att Tomten ska komma och att Julen ska vara över och att nyår ska närma sig så att Isak den saknade kan komma hem och göra Billy till en glad hund och Sanne till en ännu gladare människa:)
För glad är jag redan, tro mig.
Det finns inte mycket att vara ledsen över, det finns inget att vara ledsen över om man redan har en källa som gör en lycklig av att bara finnas där, och resten är bara underbara bonusar som gör en lite extra lycklig^^
Men nu är det dags för lite tidsfördriv, kanske en promenad och sen lite tomteverkstad med målande, klippande, klistrande och kanske lite spelande.
/Sanne D.Syringe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar