...Det är frågan.
Eller: Vad ska jag göra så jag kan bli stor?
Har spenderat ganska mycket tid (nästan för mycket tid) på att fundera vad jag vill göra, vad jag vill jobba som eller vad mitt mål är och hur jag ska komma dit.
Dessa tankar hemsöker mig, för det är först nu som jag börjar inse att saker inte alltid är så enkelt. Det är inte lika enkelt och bekvämt som att börja sexårsverksamheten och veta att saker inte kommer förändras på drastiska sätt förrän man slutar sista året på gymnasiet.
I skolan är allt planerat flera år framåt, det enda men behöver göra är att välja linje, individuellt val osv. Det är det enda man har behövt bekymra sig om. Egentligen.
I skolan och runt omkring skolan fick man ofta höra att om man inte går ut gymnasiet med bra betyg så kommer man ingenstans här i livet och detta var den mörka sanningen, man fick redan en färdig stämpel i pannan där det stod "arbetslös" och man blev rädd för den dagen tredje året på gymnasiet skulle närma sitt slut.
Och ett tag trodde jag faktiskt att jag inte kunde bli något och bara det sätter en stor press, så man försöker ju göra det bästa man kan, Plugga till prov, lämna in uppgifter, stressa så att man får magsår.
Men jag hann inte med, fick inte betyg man kan hurra över, så pressen växte ända tills jag gav upp och omfamnade "arbetslösheten".
Nu undrar jag varför jag egentligen gav upp och det enda jag kan komma fram till är att: Jag blivit intalad att om mina betyg inte går från **** eller IG till G så kommer jag aldrig ha en chans i livet. INTE EN JÄVLA CHANS! Så jag "kastade mig på matte boken", det tjocka svenska häftet och alla satans A4;or som dom förväntat en att hålla koll på och jag försökte i två år, men saker och ting går inte bättre om man känner sig begravd i uppgifter som MÅSTE göras annars "dör man" utan att vara ett dugg intresserad.
Jag har alltid haft en tendens att "sväva iväg" om jag inte är intresserad, Jag glömmer vad jag gör och ritar istället, inget annat bara ritar. Har jag en penna och ett kollegieblock tänker jag på att rita och inte göra matte eller svenska.
Jag har ritat min skoltid, ärligt talat så finns hela min skoltid klottrat på randigt papper, karikatyrer av lärare, en uppställning från matte boken ritad i tribaler eller små meddelanden till Samuel.
Om jag börjar rita kan jag inte sluta, Så där satt jag lektion efter lektion utan att ens titta på klockan, ibland blev det en hel tavla och inte bara klotter.
Jag är inte intresserad av matte när det inte behövs eller svenska....med Gu**el som visade ganska tydligt att det var waste of time att hjälpa mig.
Så det kändes som att det var lika bra att sluta skämta.
Och nu vet jag att jag inte är dömd till att bli uteliggare: Snälla!Du borde veta bättre.
Jag kan göra allt jag vill om jag bara engagerar mig lite, detta är inte matte eller no, detta är en dörr som har öppnats och där ska jag kliva in och ta första steget på stigen mot målet.
Och mellan start och mål kan det finnas vad som helst, kanske en vägspärr eller en omväg men som en grund beror det helt på vad jag vill göra.
Och jag vill göra det jag gillar mest av allt och det är ju såklart att uttrycka mig i konst.
Att jag har ritat mycket i skolan och ritat mig till icke godkänt, har fått mig att inse att jag behöver ett jobb som inte tar skada av min ambition så som det har gjort i skolan, och det är mitt mål.
Tatuerare
Konstpedagog...
...vilket som, eller både och.
Det kanske är en lång väg dit, med just nu känns det som att jag kan göra vad som helst för att komma dit även om jag kanske måste göra lite matte någon dag.
The hope is not yet lost..
/Sanne D.Syringe
- Inget omöjligt fall, även om konsten är allt jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar